Christer Kihlmans privata liv som utgångspunkt för hans litterära verk. Om relevansen av den biografiska litteraturforskningen. (Brecht-Oscar Leus)

 

home list theses contence previous next  

 

Inledning

 

Att den finlandssvenska gemenskapen – med sina approximativt 300 000 själar – bara är en liten minoritet, en minimal del inom den svenskspråkiga helheten[1], och inom norden överhuvudtaget, märks även tydligt i litteraturundervisningen på utländska, icke-nordiska universitet. Läsåret 1999-2000 hade vi inom översiktskursen om nordisk litteratur vid Gents universitet ett helt år befattat oss med den moderna nordiska litteraturen sedan artonhundratalet, och i synnerhet med den svenskspråkiga litteraturen, enkannerligen den rikssvenska. Först årets allra senaste föreläsning fokuserade på den finlandssvenka litteraturen, och det under knappt en timme. Det är klart att den där översikten var ytterst summarisk: två hundra år litteratur på bara en timme!

Det var vid denna föreläsning som jag för första gången hörde namnet på författaren som några månader senare ytterst skulle fascinera mig med sina litterära verk, som skulle bli min litterära hjälte, och även huvudämnet för min slutuppsats. Den här författarens namn var Christer Kihlman. Professor Bodil Sommer förklarade enbart att han hade skrivit upprörande böcker om sitt privata liv. Denna sats väckte mitt intresse, dessa få ord betydde ansatsen till den här uppsatsen.

 

Denna uppsats bottnar i två helt specifika grunder, eller rättare sagt känslor. Följaktligen har den här uppsatsen ett dubbelt syfte. För det första bottnar den i en känsla av längtan eller hunger efter att utöka mina begränsade kunskaper om den där mysteriösa finlandssvenska författaren Christer Kihlman och hans litterära verk. Det har varit ett medvetet val att ta en finlandssvensk, och dessutom ganska okänd författare och hans litterära produktion som huvudtemat för denna slutuppsats. Den finlandssvenka litteraturen och dess författare har som sagt alltid varit ett föga belyst område i kurser om nordisk litteratur, ett slags svagare part. Därför har den fått min sympati och uppmärksamhet.

 Christer Kihlman är en totalt okänd författare inom det nederländska språkområdet. Detta är inte alls underligt eftersom inte en enda bok ur hans ansenliga litterära produktion är översatt till nederländska. Men inte ens för de få nederländsk-språkiga personer som behärskar det svenska språket säger hans namn någonting. Desto mer underligt var det för mig när även en finlandssvensk student inte visste vem Christer Kihlman var. Men också detta har emellertid sin orsak.

 Christer Kihlman är inte någon nutidsförfattare. Hans senaste roman utkom en ganska lång tid tillbaka, nämligen år 1987. Sedan dess har han medarbetat i såväl finländska som svenska tidningar. Men det var framför allt på sextio- och sjuttiotalet som han gjorde sig berömd och beryktat över hela norden som författare. Namnet Kihlman blev då ett begrepp.

 

Ett av den här uppsatsens syften är att ge en utförlig översikt över Christer Kihlmans litterära produktion och samtidigt och framför allt ge en djupgående inblick i och analys av författarens senare publicerade romaner, det vill säga de romaner som utkom efter 1970. Att tyngdpunkten i denna uppsats ligger i Christer Kihlmans romaner har varit ett helt personligt val: jag känner mig nämligen mer förtrogen med att analysera epik och jag tycker helt enkelt mer om romaner än om lyrik eller dramatik.

 Att det framför allt är de senare romanerna ur Christer Kihlmans författarskap som står i centrum av den här uppsatsen är på grund av dessa romaners tematiska innehåll: de har nämligen de privata, det vill säga individens privata upplevelser som huvudtema. Det är av största vikt att peka på att det här inte handlar om de privata upplevelserna av vem som helst, utan av författaren själv, av Christer Kihlman. Det här sista elementet har bildat underlaget för den – i denna uppsats – använda metodologin och för uppsatsens andra stora och samtidigt teoretiska del.

 

Den här uppsatsen bottnar för det andra i en känsla av missnöje med några stora riktningar inom litteraturvetenskapen vilka ignorerar och även förkastar sambandet mellan det litterära verket och dess upphovsman, författaren. De här autonomirörelserna i litteraturvetenskapen – som alltså betraktar det litterära verket som en autonom helhet, som klipper av ALLA förbindelser mellan det litterära konstverket och dess kontext, det vill säga med dess upphovsman, med dess omgivning när det gäller rum och tid, och med dess läsare – har under nittonhundratalet haft stort inflytande inom litteraturvetenskapen. En av deras största framgångar har varit narratologin som också ignorerar det litterära verkets kontext i litteraturanalysen eller litteraturforskningen. Detta har som sagt väckt en känsla av missnöje. Dessutom har detta, tillsammans med egenarten av Christer Kihlmans senare romaner, skärpt mitt intresse för kontextforskning inom litteraturvetenskapen och den litterära analysen, och i synnerhet för den biografiska forskningen och metoden.

 

Uppsatsens andra syfte är att ge en djupgående och fullständig bild av den biografiska metoden inom litteraturvetenskapen och av dess konkreta tillvägagångssätt. Hela bilden av den biografiska metoden och litteraturforskningen ligger till grund för att kunna bestämma dess relevans för litteraturforskningen överhuvudtaget och för att korrekt och effektivt kunna använda den i uppsatsens andra och praktiska del, nämligen analysen av Christer Kihlmans (senare) romaner.

 

Den här uppsatsens centrala problemställning är egentligen synkretiseringen av uppsatsens båda syften. Jag vill nämligen undersöka hur stor sambandet mellan det litterära konstverket och författarens – i all synnerhet Christer Kihlmans – privata liv kan vara, och huruvida litterära verk möjliggör och även kräver en biografisk tolkning som naturligtvis stödjer sig på den litteraturvetenskapliga, biografiska metodens insikter. Därför är det nödvändigt att först och främst undersöka den litteraturvetenskapliga, biografiska metoden, det vill säga dess metodologi och alla dess aspekter. Sedan, genom närläsning av Christer Kihlmans (senare) romaner vill jag blottlägga och bevisa sambandet mellan författarens privata liv och hans litterära verk.

 

Denna uppsats omfattar tre kapitel. Det första kapitlet är helt ägnat åt den biografiska metoden, dess teoretiska underbyggnad och dess principer. Metodens skilda tillvägagångssätt presenteras utförligt, samt fokuseras grundligt på de olika problem som metoden (kan) medför(a). Vidare placeras metoden i en litteraturvetenskaplig-historisk ram för att till sist kunna behandla och bestämma den biografiska litteraturforskningens relevans.

 Uppsatsens andra kapitel fokuserar utförligt på Christer Kihlmans härkomst, liv och författarskap. Detta är nödvändigt för att kunna upptäcka och lägga samband mellan författarens (privata) liv och hans litterära verk. Kapitlets största del är ägnat åt analysen av Christer Kihlmans roman Människan som skalv, en roman som när det gäller genrebestämningen inte är helt oproblematisk. På grund av sin explicit självbiografiska karaktär erbjuder denna bok läsaren (och forskaren) en inblick i författarens privata liv. Det är precis på grund av den där explicit självbiografiska karaktären som boken utgör ett centralt och oumbärligt redskap som biografisk källa i den här uppsatsens undersökning. Kapitlets slut betraktar positionen av Människan som skalv i Christer Kihlmans författarskap, och undersöker och fastlägger Christer Kihlmans författarskap i sin tur i såväl den finländska som den svenska litteraturen.

 Uppsatsens tredje och sista kapitel behandlar alla romaner av Christer Kihlman som publicerades efter Människan som skalv. Varje roman analyseras utförligt, med tonvikten på dess innehåll och tematik. Sedan undersöks betydelsen av varje roman, och det med avseende på sambandet mellan det litterära verket och Christer Kihlmans privata liv. Syftet är att få bekräftat det här sambandet och att upptäcka de gemensamma litterära trådarna igenom Christer Kihlmans författarskap.

 

 

Kapitel I: den biografiska metoden inom litteraturvetenskapen

 

1.1 Introduktion

 

Den mest selvagte «årsak» til et kunstverk er den som har skapt det, forfatteren. Å forklare et verk ut fra forfatterens liv og personlighet er derfor en av de eldste og mest grunnfestede metoder i litteraturstudiet.[2]

 

På det här sättet börjar redogörelsen om den biografiska metoden inom litteraturvetenskapen i René Wellek[3] och Austin Warrens Litteraturteori, som utkom 1949. Ur ovanstående citat framgår tydligt det som står centralt i den biografiska forskningsmetoden: författaren och det litterära verket. Grundprincipen eller grundregeln är att författaren och det litterära verket är kopplade till varandra, att det finns ett samband mellan dem. Wellek och Warren hanterar begreppet 'orsak', vilket hänvisar till kausalitetsprinciperna orsak och följd: utan orsak har man ingen följd. Om vi transponerar sista satsen till den litterära situationen, så blir det: utan författaren har man inget litterärt verk. Författaren är alltså av väsentlig betydelse och kan inte helt enkelt ignoreras.

Uttrycket 'den litterära situationen' som jag nyss har använt låter kanske ganska vagt, men med hjälp av Roman Jacobsons[4] kommunikationsmodell kan det bli lättare att begripa vad som åsyftas med 'den litterära situationen'.

 

[5]

 

Den biografiska litteraturforskningen fokuserar på de första två elementen i modellen och lägger tonvikten framför allt på det första elementet, nämligen författaren. En författare har upplevt vissa saker i sitt liv, har sina egna erfarenheter, han/hon har en personlighet, har vissa åsikter. Författaren befinner sig i en viss omgivning, i ett sammanhang och har en egen bakgrund. Han/hon har redan levt ett visst liv innan han/hon börjar att skriva ett litterärt verk. Det måste finnas spår av detta i det litterära verket, hur små de än är, eftersom "bakom varje mask döljer sig ett levande ansikte"[6] eller mer tydligt sagt: bakom varje litterärt verk döljer sig en författare, upphovsmannen.

Varje ord har flutit ur författarens ande, varje mening, varje person och motiv som finns i det litterära verket. Är det inte logiskt att författaren använder det som han/hon känner till, eller det som står honom/henne nära, det som han/hon menar eller känner, eller det som befinner sig i författarens privata värld?

Det finns några invändningar mot den sistnämnda frågan. Hos vissa genrer är det svårt att se något direkt samband mellan det litterära verket och författaren. En marsian i en science fiction roman säger vid första anblicken inte så mycket om författaren. Då kan vi ställa oss en mycket viktig fråga: varför har författaren skrivit den här boken? Eller: finns det centrala eller återkommande symboler och motiv i romanen? Kanske säger de mer om författaren eller författarens inre än läsaren trodde vid en ytlig (och preliminär) läsning.

Litterära gestalter eller personer, och litterära symboler samt motiv är viktiga element i litteraturstudiet. Eftersom litteraturforskaren som använder den biografiska metoden utgår ifrån grundtanken att mellan det litterära verket och författaren finns ett samband, så ska han i sin undersökning (försöka) relatera alla dessa element till författaren, som är den andlige fadern till dessa element. För det mesta ska den sortens forskare använda det litterära verket som biografisk källa.

 

Hur går litteraturvetaren (eller biografen) nu till väga? Vad innebär den biografiska forskningen som litteraturvetenskaplig metod praktiskt? Låt oss betrakta det i följande avsnitt.

 

 

1.2 Den egentliga metoden

 

Det finns olika tillvägagångssätt inom den biografiska litteraturforskningen, nämligen tre: "den litteraturhistoriska biografin, den biografiska verktolkingen och litteraturen som biografisk källa."[7] I det här avsnittet kommer de att presenteras, men en synpunkt eller rättare sagt en gyllene regel måste man alltid hålla i minnet: "Något etablerat system av metodiska normer finns det inte."[8]

 

1.2.1 Den litteraturhistoriska biografin

 

Den litteraturhistoriska biografin eller författarbiografin är liksom den historiska biografin en vetenskaplig undersökning i vilken man försöker ge en (fullständig) beskrivning av en (känd) persons/författares liv och verksamhet. Det är nödvändigt att komma med några anmärkningar till den här definitionen:

- Ordet 'författarbiografi' kan också vara beteckningen på en litterär genre. I det här fallet kan man också använda termen 'romanbiografi'. En tydlig precisering kommer att ges när vi behandlar olika sorters litteraturhistoriska biografier.

- En fullständig beskrivning av en persons liv och verksamhet är inte alltid biografens avsikt. Det finns fragmentbiografier vari bara ett bestämt avsnitt ur den kända personens liv beskrivs. Det finns även gruppbiografier i vilka biografen inte inskränker sig till bara en person, utan i vilka han beskriver flera personer.

- Det är inte obligatoriskt att välja en känd persons liv till biografins ämne. Även biografier om vanliga personer skrivs, men ändå är sådana biografier ganska sällsynta. Man har skrivit dylika biografier inom ramen för social eller feministisk historieskrivning.

- Somliga biografer vill bara ge en porträttskildring av någon författares liv utan att beskriva hans verk. Författarens litterära arbete ska då inte tas upp i en sådan biografi.

 

Likheten mellan den litteraturhistoriska biografin och den historiska biografin är mycket stor. Arbetssättet går i båda fall mycket parallellt: biografen baserar sig på alla sorters fakta som han stöter på i dokument (om officiella handlingar, offentliga handlingar), i brev, dagböcker och i andra personers vittnesbörd (framför allt av dem som står/stod den avporträtterade personen nära.

Brev, dagböcker och vittnesbörd kan vara problematiska eftersom man inte omedelbart får betrakta alla element som finns i dem som sanning. Biografen måste vara på sin vakt och undersöka i vilken mån dylika källor är pålitliga: biografen ska först bedöma dem efter sanningshalt.

Vad gäller brev ska biografen först och främst veta vad som var förhållandet mellan brevskribenten och adressaten, och vilka konventioner som rådde i den tiden. Hur känsliga är ämnen som brevet behandlar?

Dagböcker är ännu svårare att bedöma. Har de blivit manipulerade? Försöker skribenten att dölja sitt sanna jag, eller målar, det vill säga förskönar han sin egen personlighet eller vissa händelser?

Är alla vittnesbörd pålitliga? Förskönar vittnen sina åsikter om och erfarenheter med den avporträtterade? Vilken tidsskillnad finns mellan å ena sidan de beskrivna händelserna och fakta och å andra sidan källorna som vittnar om de där händelserna?

Alla de här frågorna ska ställs av biografen under hans/hennes letande efter sanningen. En ytterst kristisk hållning behövs här och biografen ska lägga alla relevanta källor bredvid varandra och försöka hitta de gemensamma röda trådar som präglar föremålet för undersökningens liv.

 

Ehuru likheten mellan den historiska biografin och den litteraturhistoriska biografin är stor – arbetssättet visar många paralleller – finns det ändå en väsentlig skillnad mellan dem: den litteraturhistoriska biografin ägnar sig åt en (skönlitterär) författare. Av betydelse i undersökningen är den litterära produktionen som den studerade författaren har skapat. Det sista står i kontrast till andra personligheter från till exempel politikens eller nöjesbranschens värld som också är föremål för en biografisk undersökning.

 

Het cruciale verschil met de 'historische' biografie ligt besloten in het wezen van het proces der literaire vormgeving, en van de persoonlijkheid wiens leven aan die arbeid gewijd is, ja, in dat proces, die arbeid, bestaat.[9]

 

Det är den där litterära produktionen som är viktig för den biograf som vill beskriva en författares liv och verksamhet. Biografen ska använda de litterära texterna, alltså författarens litterära verk, som biografiska källor. Det finns följaktligen två stora grupper biografiska källor: litterära (romaner, dikter, osv.) och utomlitterära (dokument, brev, dagböcker, osv.).

Om man vill använda litterära texter som biografiska källor får man inte vara oaktsam. Vi har redan fått konstatera att utomlitterära biografiska källor kan vara problematiska när det gäller sanningshalten. I själva verket är det de litterära biografiska källorna som det är svårast att bedöma sanningshalten på. När det gäller sanningsproblematiken i den biografiska forskningen så är det de litterära källorna som står i centrum. Den här problematiken ska tas upp och betraktas vidare i ett enskilt avsnitt (se 1.3), efter att de två återstående tillvägagångssätten inom det biografiska forskningsfältet har presenterats och behandlats här. Eftersom de två i sin undersökning lägger tonvikten på det litterära verket är det mer logiskt att gå in på litteraturens värde som biografisk källa i efterhand, det vill säga efter att vi har bekantat oss med deras grundsatser.

 

Vi har redan lagt märke till att det finns olika sorters litteraturhistoriska biografier, som skiljer sig från varandra i sättet de är uppbyggda eller i sättet biografen hanterar, presenterar och arbetar in det biografiska källmaterialet i sin undersökning. Hella S. Haasse[10] särskiljer fem olika typer av litteraturhistoriska biografier. Tyvärr nämner hon inga konkreta exempel på de typer hon behandlar i sin översikt, så att översikten verkar ytterst teoretiskt och idealiskt, men utan någon praktisk referensram. Haase talar om:

 

 

Det är tydligt att den här indelningen hänger ihop med de olika avsikterna som biografer har med sin biografiska undersökning. Vill biografen framställa ett vetenskapligt verk eller vill han/hon skapa en biografisk roman med massor av påhittade element? Självklart har biografen i båda fall ett bestämt läsepublikum för ögonen.

Men är det verkligen så att man kan skilja mellan romanbiografier utan och med subjektiva inslag, vilket Hella S. Haasse gör? Finns det överhuvudtaget romanbiografier som saknar biografens/författarens personligt tolkade eller subjektiva element (som alltså inte är baserade på kontrollerbara fakta) ? Skulle Haasse kunna nämna ett konkret exempel på den typ som hon kallar den objektiva biografin? Och var går gränsen mellan roman och biografi om man blir konfronterad med någonting som en romanbiografi: är det nu en roman eller en biografi? Hur ska man bedöma en sådan romanbiografi: som roman eller biografi? Det uppstår alltså problem när det gäller genrebeteckning och klassificering.

Min lösning är att betrakta romanbiografin som en roman med biografiska inslag, alltså som fiktionell[11]. Och det är bättre att föra alla romanbiografier under ett paraply och bedöma dem som romaner med mer eller mindre starkt fiktionell karaktär. Att göra en skillnad mellan de två sista typerna (4 och 5) av litteraturhistoriska biografier som Hella S. Haasse har gjort i sin indelning är överflödigt, redundant.

Att det finns så många typer av litteraturhistoriska biografier beror på att det är så olika människor som skriver (litteraturhistoriska) biografier: vetenskapsmän som historiker, litteraturvetenskapsmän och sociologer. Men också skönlitterära författare skriver biografier, generellt sett romanbiografier. Skönlitterära författare skriver således om andra skönlitterära författare. Att det uppstår skillnader mellan litteraturhistoriska biografier ligger som sagt nära till hands: varje biograf har sin egen målsättning.

 

1.2.2 Den biografiska verktolkningen

 

Till skillnad från den litteraturhistoriska biografin som ställer författaren i centrum för sin undersökning, betraktar den biografiska verktolkningen tillsammans med det tillvägagångssätt som kallas 'litteraturen som biografisk källa' det litterära verket, alltså litteraturen som det mest viktiga och som huvudpunkt i sin undersökning.

Den biografiska verktolkningen innebär att man utgår från och använder författarens biografi eller biografiska fakta för att belysa och komma närmare det litterära verket. Man vill öka förståelsen av den litterära texten genom att veta mer om personen som har skrivit den, och om de omständigheter som författaren skrev sitt litterära verk under. I vilken tid skrev författaren, var, och i vilken sinnesstämning? Vilka erfarenheter hade författaren, hur var hans/hennes förhållande till män och kvinnor?

Forskaren eller läsaren som använder den här metoden ska först och främst skaffa sig biografiska fakta som hämtas ur utomlitterära källor (som vi behandlade i föregående avsnitt) eller – om de åtminstone finns – ur författarbiografier.

 

En annan viktig källa är intervjun med författaren själv. I intervjun får man vetskap om författarens personliga åsikter om det litterära verket, och syftet som författaren hade med verket. Varför skrev han verket? Man kommer författarens centrala ståndpunkt på spåren. Ändå måste man också här vara kritisk: Författaren kan också här försköna sin personlighet. Han/hon kan ha ändrat åsikterna om sina verk. Kanske är författaren inte beredd att alldeles blotta sig. Läsaren ska därför veta under vilka omständigheter intervjun har tillkommit, eftersom det finns några faktorer som kan bromsa författarens spontanitet och vilja att 'prisge' sig själv: författarens obekantskap med frågeställaren, det faktum att intervjun ska publiceras eller sändas i radio eller TV. Kanske ger det sista precis den stimulans för att yppa ens hemliga och dolda sidor. Man ska också känna till sammanhanget där intervjun äger rum: när det gäller pålitlighet är det inte samma sak om intervjun är publicerad i en skvallertidning eller återfinns i en seren och allvarlig atmosfär.

 

Risken med den biografiska verktolkningen är att man binder sig vid det biografiska, att man bara ser den tolkning som man erhåller genom den biografiska verktolkningen som den enda riktiga tolkningen. Fundamentalism är också i litteraturvetenkapen ytterst malplacerad.

Likaså är det orätt att hävda att den enda riktiga interpretationen av det litterära verket är den som sammanfaller och är identisk med författarens interpretation eller intention. Det litterära verket är för komplext och rikt, och därför finns det flera möjliga interpretationer av litteraturen som alla kan vara 'den rätta'.

Men precis som det är oriktigt att hävda att det bara finns en enda och korrekt tolkning av litteratur, är det också väldigt fel att påstå att den biografiska tolkningen av en litterär text är förkastlig: den biografiska verktolkningen är en möjlig metod att komma det litterära verket närmare, att tolka en viss litterär text ; den är en metod bredvid så många andra som alla har sina egna kvaliteter och – vilket är ytterst viktigt – sin relevans och sitt existensberättigande.

 

1.2.3 Litteraturen som biografisk källa

 

I motsats till den biografiska verktolkningen utgår forskaren som använder litteraturen som biografisk källa från det litterära verket för att skapa sig en bild av författarens personlighet. Undersökningens riktning sker alltså från den litterära texten till författaren (den biografiska verktolkningen utförs däremot från författaren till litteraturen).

Det är inte så att forskaren inte längre behöver utomlitterära källor i sin undersökning. De är fortfarande ett praktiskt hjälpmedel och viktiga eftersom de kan bekräfta slutsatserna som forskaren dragit om författaren på grundval av undersökningen av det litterära verket. Ändå fyller de inte den primära rollen: det är litteraturen som i det här tillvägagångssättet är det väsentliga.

Att hantera litteratur som biografisk källa är också en arbetsdel inom biografens undersökning för att skriva en litteraturhistorisk biografi (se 1.2.1). I avsnittet om den litteraturhistoriska biografin påpekades att det är mycket problematiskt att använda litterära texter som biografiska källor, på grund av sanningsvärdet. Som redan konstaterats är det önskvärt att först behandla det här återstående tillvägagångssättets metodik inom det biografiska forskningsfältet, innan att man går in på sanningsproblematiken i följande avsnitt.

Forskaren som använder det litterära verket som biografisk källa är mycket uppmärksam på de litterära element som beskrevs i kapitlets introduktion som ytterst viktiga: nämligen litterära gestalter, symboler och motiv. Vikten av dessa blir tydligt i Sven Linnérs översikt. I översikten ger Linnér några skäl som enligt honom är betydande för att betrakta det litterära verket (som han kallar för dikten) som biografisk källa:

 

- samma eller liknande motiv återfinnes i utomlitterärt material

- författarens eget uttalande om dikten

- motiven återkommande (frekventa) (sic)

- motiven gestaltade med särskild styrka och intensitet (sic)

- författaren synes säga mer om sig själv än han sannolikt är medveten om[12]

 

Tonvikten ligger i den här översikten på det litterära motivet, på dess frekvens och intensitet. Ständigt återkommande motiv i författarens litterära texter anses som viktiga eller centrala i författarens liv: "Motivets återkomst […] kan tas som ett indicium på att det är djupt rotat i författarens psyke."[13] Genom att ägna uppmärksamhet åt och undersöka motivens och symbolernas gestaltning och frekvens drar man slutsatser om författarens inre.

Linnérs åsikter verkar tämligen vågade, kanske är det lätt att ifrågasätta dem, men för forskare som använder litteraturen som biografisk källa är de där åsikterna en självklarhet, grundreglerna i deras undersökning. Forskarna ställer upp hypoteser över författarens liv och personlighet på grundval av det litterära verket, hypoteser som man möjligen kan se bekräftade av utomlitterära källor. Kritik är som sagt alltid lätt att framföra, men man får inte glömma att all sorts litterära tolkning har en hypotetisk eller vågad egenart.

Om man undersöker litterära gestalter och karaktärer betonar man snarare den allmänna människoskildringen än att befatta sig med deras motsvarigheter i det verkliga livet. En bestämd kvinnobild som explicit framträder i hela författarens produktion ger upphov till en bestämd konklussion som läsaren drar av författarens förhållande till kvinnor.

Litterära människoskildringar, symbol- och motivmönster som gång på gång dyker upp i författarens litterära verk, som visar en påfallande konstans och som utgör så att säga en 'basso continuo' genom hela författarskapet, blottlägger alltså författarens inre, och de är av ovärderlig betydelse i läsarens försök att samtidigt komma närmare det litterära verket och dess upphovsman.

Men läsaren får inte vara alltför naiv, han/hon får inte betrakta och interpretera allt som återfinns i det litterära verket som sanningen eller till hundra procent verkligt. Och det har naturligtvis att göra med den unika statusen som litteraturen har: den är nämligen fiktionell. Är det då tilllåtet att använda litteratur som biografisk källa trots att den har en fiktionell karaktär? Och vad innebär den här fiktionaliteten?

 

Nu vi har behandlat de olika tillvägagångssätten eller metoderna inom det biografiska forskningsfältet är det nödvändigt att syna litteraturens sanningsvärde och sanningsproblematik i sömmarna.

 

 

1.3 Litteraturens värde som biografisk källa: sanningsproblematiken

 

1.3.1 Fiktionalitet

 

Att man klart skiljer mellan utomlitterära och litterära källor tillskrives den fiktionella statusen som litteratur har ; det är dumt och fel att interpretera båda källtyperna på ett liknande sätt eftersom den litterära texten har just denna unika status: fiktionalitet.

Fiktionalitet innebär att litteraturen bildar en egen värld, att den utgör en egen enhet, att den skapar sin egen nya verklighet. Och precis genom den här nya verkligheten har litteraturen en annan status. Fiktionalitet får till följd att den litterära texten inte får behandlas som ett 'normalt' dokument eftersom den har en annan 'organisation': Det finns inget ett-på-ett-förhållande med verkligheten. Allt som finns i det litterära verket måste betraktas, behandlas och interpreteras inom litteraturens ram, inom litteraturens värld, inom det litterära verkets kontext.

Att litteraturen har en fiktionell karaktär vill inte säga att den är 'fiktiv', med andra ord 'påhittad'. Vissa litterära genrer som sagor och science fiction låter påskina att litteratur är fiktiv, men det finns däremot också litterära genrer där förbindelsen med verkligheten är väldigt stark och utpräglad. När det litterära verkets innehåll är mycket realistiskt eller verklighetsnära är stämpeln 'fiktiv' ohållbar och inkorrekt. I stället för 'verklighetsnärhet' använder man också uttrycket "stor ikonicitet"[14] (jfr. iconiciteit).

En litterär text med stor ikonicitet kan medföra faran att man betraktar och bedömer till exempel ett uttalande i verket på samma sätt som ett uttalande i det verkliga livet. Man måste alltid hålla i minnet att allt som finns i det litterära verket har en annan form och intention än i realiteten, allt är fiktionellt. Det är orimligt, även vansinnigt att döma en författare till döden på grund av den litterära huvudpersonens gärningar eller romanens 'fördärvliga' tematik. Att censurera eller bränna litterära verk säger egentligen mer om censurkommissionen eller makthavarna som inte tillräckligt förstår litteraturens fiktionella egenart, än om själva litteraturen.

 

Om litteratur nu har den här unika fiktionella egenarten, om det visar sig allstå att det inte finns något ett-på-ett-förhållande med verkligheten i litteraturen, är det då möjligt och tillåtet att länka samman det litterära verket och dess upphovsman, vilken är ett utomlitterärt element? Kan litteratur som är en "värld av ord"[15] (jfr. wereld in woorden) säga någonting om verkligheten?

Litteratur är väldigt sammansatt, och som sagt, det finns diverse graderingar i det litterära fältet när det gäller relationen till den utomlitterära världen, verkligheten. Somliga genrers textuella eller beskrivna värld visar (ytterst) stor likhet med verkligheten. I det här fallet talar man följaktligen om 'defiktionalisering':

 

defictionalisering is […] een poging om die tekstuele werkelijkheid (de werelden in een gedicht, verhaal, …) zoveel mogelijk met de buitentekstuele werkelijkheid te laten overeenstemmen.[16]

 

Det är författarens försök att skapa ett kvasi-likhetstecken mellan det litterära verkets värld och den utomlitterära världen. Författaren låter texten 'vittna' om verkligheten, och det är precis den här 'vittnesrollen' som ger litteraturen dess rättighet att bli använd som källa.

 

In plaats van met fictionaliserende indicaties als 'roman' of 'gedichten' zullen defictionaliserende teksten vaak worden gepresenteerd met aanduidingen als 'reportage', 'documentaire', 'project', 'autobiografie', e.d., die allen pretenderen een één-op-één correspondentie met de buitentekstuele werkelijkheid te hebben.[17]

 

Även om sådana texter återger en nästan direkt avspegling av verkligheten förblir de litteratur och bär de således en subjektiv prägel. Ändå är den här subjektiva prägeln inte större än den som är närvarande i dagböcker eller brev. Alltså kan litteratur som gör anspråk på ett ett-på-ett-förhållande med realiteten (såsom dokumentärer eller självbiografiska texter) i viss mån, det vill säga med ytterst kritisk inställning bli använd som källa till verkligheten.

 

Och genom att föra självbiografiska texter på tal har vi kommit fram till den här avhandlingens kärna, nämligen den biografiska aspekten i litteratur eller sambandet mellan författaren och hans/hennes litterära produktion.

 

1.3.2 Självbiografisk litteratur

 

Självbiografisk litteratur eller bekännelselitteratur[18] är litteratur i vilken författaren blottlägger sig själv inför läsaren, i vilken författaren skriver om sitt privata jag och sitt privatliv. Termen 'självbiografisk litteratur' är egentligen en paraplyterm: Det finns olika typer av bekännelselitteratur. Så särskiljer man självbiografier, memoarer, självbiografiska romaner och pseudosjälvbiografiska romaner.

 

a) Självbiografi

 

En självbiografi är liksom den litteraturhistoriska biografin en biografi över en skönlitterär författare, med den skillnaden att den är skriven av den beskrivna författaren själv. Författaren bestämmer själv vilka aspekter ur sitt privatliv han/hon vill blottställa för läsepubliken:

 

Hij kan zich hierbij beperken tot uiterlijke gebeurtenissen, maar ook zijn innerlijke ontwikkeling of levensbeschouwelijke opvattingen weergeven. In dit laatste geval benadert de autobiografie de confessio […] die echter meestal een onthullend karakter vertoond: religieus levensbericht […] of exhibitionisme[19]

 

Det är den här avslöjande karaktären som gör bekännelselitteratur ganska populär. Det är spännande att läsa om en författares djupaste hemligheter, att tränga in i författarens dittills stängda eller dolda privatliv. Och författaren är medveten om denna popularitet och spänning. Därför måste litteraturforskaren vara på sin vakt och inte svälja allt utan vidare. Självbiografier har nämligen, som dagböcker, ett starkt subjektivt särdrag. Sanningsproblematiken är överenstämmande.

 Ändå är självbiografier i det avseendet lite mer komplicerade och problematiska eftersom tidsskillnaden mellan de beskrivna händelserna och deras nedskrivning är vanligtvis större än den beträffande brev. Tiden kan omforma eller anpassa minnesbilder på upplevda händelser ur det förflutna. Och i vilken mån är återgivningen av vissa samtal som ägde rum för många år sedan helt korrekta? Också här ska läsaren/forskaren inte stirra sig blind på pedantiska detaljer så att han/hon kommer att drunkna som felfinnare i sin egen vantro och misstänksamhet, nej, man måste rikta hela sin uppmärksamhet och koncentrera sig på den allmänna bilden på författaren som en självbiografi skänker läsaren. Den här allmänna bilden ska läsaren destillera från människoskildringen och symbol- och motivmönster, vilka ofta förblev beskyddade mot tidens tand. För att stämpla ett litterärt verk som självbiografi måste verket uppfylla några bestämda villkor[20]:

1. det litterära verket är episk prosa skriven i preteritumform

2. det narrativa förloppet är lineärt

3. huvudämnet är det privata

4. huvudpersonen i det litterära verket är samma persom som berättaren, vilken i sin tur sammanfaller med författaren. (huvudperson = berättare = författare)

 

De här villkoren ska naturligtvis betraktas som ett hjälpmedel för att indela litterära verk i bestämda klasser, för att skilja självbiografier från den övriga självbiografiska litteraturen. Visst är det svårt att dra en tydlig gräns mellan självbiografi och självbiografisk roman. Detta har till följd att det finns många verk som befinner sig på den där oklara gränsen. Trots att det finns sådana gränsfall verkar Van der Liets villkor en behändig apparat för att avgränsa begreppet självbiografi, för att åstadkomma ordning och reda i den djungel som (den självbiografiska) litteraturen egentligen är, och ordning och reda behövs.

 Före artonhundratalet var självbiografier för det mesta avsedda för en mycket begränsad läsekrets, det vill säga bara för bekanta, som släktingar eller förtrogna. Sedan artonhundratalet har självbiografier blivit allt oftare publicerade, så att också läsepubliken växte och blev märkbart mycket större.

 Den avslöjande karaktären gjorde och gör att författaren stiger ned från sin metaforiska piedestal vilken han/hon har tillägnat sig sedan artonhundratalet: geniet blir i självbiografin människa igen. Författaren öppnar sin privata värld och läsaren upptäcker författarens mänskliga sida, författarens personlighet.

 

b) Memoarer

 

Memoarer skiljer sig från självbiografier genom att 'zooma in' på författarens sociala betydelse i samhället. Således ska en kortare tidsrymd beskrivas, och författarens personliga och emotionella utveckling ska bara stå i verkets bakgrund eller helt enkelt inte alls behandlas.

 Författaren beskriver sina sociala gärningar, sin position i, syn på samt engagemang i samhället. Också författarens kontakter med andra – framför allt kända – människor kan få ett omnämnande i författarens memoarer. Vad gäller sanningsaspekten har memoarer samma ställning som självbiografier.

 

c) Självbiografiska och pseudosjälvbiografiska romaner

 

Självbiografiska romaner ger författaren större frihet och svängrum än självbiografier, så att författaren kan blanda fakta och fiktion till ett litterärt verk. Författaren är helt fri att bestämma balansen mellan biografiska och fiktiva element, författaren är alltså inte bunden till de villkor som nämndes i avsnittet om självbiografier: man kan leka med det narrativa förloppet, preteritumformen är inte obligatorisk. Inte heller behövs det att huvudpersonen, berättaren och författaren är en och samma person.

 Ändå använder författaren bestämda element ur sitt privatliv och arbetar in dem i berättelsen. En självbiografisk roman är alltså en roman för vilken författaren tar vissa aspekter ur sitt liv, eller sitt liv överhuvudtaget som utgångspunkt. Den självbiografiska romanen är en roman med självbiografiska inslag. De här inslagen kan vara mycket påfallande eller igenkännliga, men de behöver inte vara det: Det finns ett brett spektrum i vilket den självbiografiska romanen manifesterar sig. Å ena sidan gränsar den till själva självbiografin – de självbiografiska elementen är övertydliga, romanen ser nästan ut som självbiografi eftersom till exempel huvudpersonen och berättaren och författaren är identiska – och å andra sidan gränsar den till romanen med en ytterst fiktiv karaktär liksom science fiction.

 En hybrid mellan den självbiografiska romanen och den 'fiktiva' romanen är den pseudosjälvbiografiska romanen. Den ser exakt ut som en självbiografisk roman, även nästan som en självbiografi, men detta är bara sken och villfarelse: det är en helt och hållet fiktiv person som beskriver sitt eget privatliv, som ser tillbaka på sitt eget förflutna i det litterära verket. Hela historien är naturligtvis ren fiktion och fantasi.

 I vilken mån kan en självbiografisk roman göra anspråk på att användas som biografiskt källmaterial? Jämförelsen med andra källor – framför allt utomlitterära – är ytterst viktigt här. Igen är det idiotiskt att bara ha öga för detaljerna och deras riktighet, men det är önskvärt och det kan vara mycket fruktbart för att komma närnare författaren genom att betrakta och undersöka den allmänna människoskildringen och påfallande motiv- och symbolmönster: "En litterär text kan vara nästan värdelös som källa i vissa avseenden, men ovärderlig i andra."[21]

1.4 Den biografiska metodens betydelse och roll inom den allmänna litteraturvetenskapens historia

 

I det här avsnittet kommer vi att titta närmare på rollen som den biografiska metoden har spelat i litteraturvetenskapens historia. Efter att vi redan har pekat på så många problem och faror som den här metoden medför, är det inte underligt, utan det ligger egentligen nära till hands att man (skarpt) har kritiserat, även klandrat den biografiska metoden. Låt oss först gå tillbaka i tiden till den period och strömning i vilken den biografiska metoden eller biografismen (jfr. biografisme) var den gångbara och normala metoden och fick sitt vetenskapliga underlag, nämligen till positivismen.

 

1.4.1 Positivism

 

Den positivistiska litteraturvetenskapen utvecklade sig starkt under andra hälften av artonhundratalet. Den här litteraturvetenskapliga riktningen baserar sig på positivismens åsikter: positivismen är en filosofisk riktning som påstår att forskning och kunskap måste grunda sig på empiriska fakta, det vill säga på fakta som förvärvas genom observation och erfarenheter. Termen 'positivism' är en avlending av det latinska ordet 'positivus' som betyder 'placerad', 'given', och 'disponibel' men också 'fastställd'. Ordet positivism användes både för den filosofiska riktningen och den litteraturvetenskapliga riktnigen eller metoden.

 Den litterära texten är enligt den positivistiska litteraturvetenskapen en samling empiriska fakta ; litteratur är alltså bara faktamaterial som man kan undersöka och kontrollera. Genom historisk undersökning eller kontextundersökning kan man kontrollera det här faktamaterialet. Det som menas med det litterära verkets kontext är författaren, tidigare litterära verk inom författarens litterära produktion – eller författarens litterära produktion överhuvudtaget – samt den sociala och historiska verkligheten i vilken verket manifesterar sig och har sitt ursprung. Här dyker den sociala komponenten upp i litteraturstudiet vilken ska växa ut till en fullvärdig gren inom litteraturvetenskapen, nämligen den sociologiska litteraturvetenskapen eller litteratursociologin.

 I kapitlets introduktion nämndes kausalitetsprinciperna 'orsak' och 'följd'. De här begreppen är av största betydelse i positivismen och de har en central position. En positivist försöker blottlägga de kausala förhållanden: det kan vara mellan de empiriska fakta inom själva verket, men också mellan det litterära verket och dess kontext som nyss förklarades. Orsak och följd är ständigt det centrala i positivistens tankegång. Forskaren vill förklara ('Erklären') det litterära verket – som är ett objektivt fenomen – genom att undersöka förhållandet till dess kontext med kausalitetsprinciperna som grundsyn.

 Detta 'Erklären' är en hänvisning till de två inställningar som råder inom litteraturforskningen: antingen betraktar man litteratur som ett objektivt fenomen och så försöker man förklara ('Erklären') det litterära verket som sådant (den positivistiska inställningen), eller så betraktar man litteratur som ett subjektivt fenomen och försöker man förstå eller interpretera ('Verstehen') det litterära verket. Det sistnämnda kallas den humanistiska inställningen ('humanistisk' refererar här till de humanistiska läroämnena). Det var Wilhelm Dilthey[22] som sörjde för emancipationen av de humanistiska läroämnena, vilken medförde den här brytningen mellan båda inställningarna, mellan 'Erklären' och 'Verstehen'. Nutidens vetenskapliga insikt gör däremot klart att den här (stränga) uppdelningen är omöjlig och illusorisk (inom litteraturforskningen):

 

enerzijds omdat onbewuste motieven en maatschappelijke structuren als quasi-causale factoren de menselijke intentionaliteit mee bepalen (Verstehen is ook Erklären), en anderzijds omdat een positivistische benadering los van elke menselijke intentionaliteit onmogelijk blijkt (Erklären is ook Verstehen).[23]

 

En av de viktigaste 'orsakerna' – vi återkommer till kausalitetsbegreppen orsak och följd – till litteratur är författaren. Och för att kunna förklara det litterära verket måste man studera kausalitetsförhållandena, men framför allt förhållandet till författaren. Detta innebär att forskaren måste känna till och vara förtrogen med författarens liv. Och det kan han/hon bara åstadkomma genom att samla biografiska källor och all slags information om författarens liv. Att samla och studera det här historiska och biografiska materialet är en väsentlig del i det positivistiska litteraturstudiet.

 Mycket relevant är Wilhelm Scherer (1841-1886) som har haft stort inflytande på litteraturvetenskapen och litteraturstudiet. Denne positivistiska litteraturvetenskapsman från Österrike påstod att författarens litterära verk och författarens liv är oupplösligt bundna till varandra, att de till och med är jämställda (positivistisk biografism). Det här har som följd att för allt som finns i det litterära verket finns en förklaring och ett ursprung i författarens liv, det litterära verket är alltså determinerat av dess upphovsman och hans sociala omgivning. Scherer talar följaktligen om determinerande faktorer vilka måste studeras för att kunna 'erklären' det litterära verket: "das Erlebte, das Erlernte, das Ererbte"[24] (det upplevda, det upplärda, det ärvda). Den metod som undersöker alla dessa element kallas också den historisk-genetiska metoden. Det är klart att undersökningen av de källor som ger upplysningar om den historiska och genetiska kontexten är som sagt av omisskännelig betydelse.

 

1.4.2 Reaktionen på positivism: litteraturens autonomi

 

Från och med 1915 uppstod nya litteraturvetenskapliga riktningar som vände sig skarpt mot positivismen, dess principer och uppfattningar. Man reagerade framför allt mot den stora uppmärksamheten och betydelsen som det litterära verkets kontext (däribland författaren och författarens biografi) fick inom det positivistiska litteraturstudiet. Uppmärksamheten blev i positivismen avledd från det litterära verket, och det ansåg man vara negativt eftersom det är litteratur som gäller i litteraturstudiet.

 För att återupprätta litteraturens roll i litteraturstudiet och -vetenskap proklamerade man det litterära verkets autonomi, vilket innebär att litteraturens egenart blev prioriteten i studiet och att positivismens kausalitetsprinciper och kontextundersökning (biografism) fördömdes.

 Man kallar de litteraturvetenskapliga riktningar som förkunnar litteraturens autonomi således autonomirörelser. De här rörelserna var inte så få och var under ett halvt sekel tongivande inom litteraturvetenskapen. Det tycks vara relevant att (mycket) kortfattat belysa dem och deras huvudpunkter.

 

a) Rysk formalism

 

Den ryska formalismen uppstod omkring 1915 och var den första riktningen i litteraturvetenskapen som reagerade mot det kontextinriktade förfarandet inom positivismen och dess biografism. Formalisterna proklamerade litteraturens autonomi, de ställde alltså det litterära verket i centrum och de försökte identifiera litteraturens egenart, 'litterariteten', det vill säga den egenskap som gör att litterära texter, alltså litteratur, skiljer sig från andra former av texter eller språkbruk. Därför försökte de undersöka och beskriva de konstgrepp och litterära metoder av vilka det litterära verket är uppbyggt och genom vilka det litterära verket har uppstått.

 Litteratur har en alienerande funktion precis på grund av sin avvikande egenart. Genom sitt avvikande språkbruk tränger litteratur igenom det automatiska i människans perception, vilket har till följd att man får en alienerande känsla från verkligheten som man då betraktar på ett nytt sätt. Alienation (som är här positiv) opponeras mot automatisering.

 

b) Tjeckisk strukturalism (eller Pragstrukturalism)

 

Den här riktningen gör sig gällande omkring 1930 till 1950. Strukturalismens grundtanke är att det litterära verket är en struktur i vilken varje element står i ett visst förhållande till alla andra, och alla de här förhållandena bildar en enhet, strukturen. Alla element får sin betydelse i relationen till de övriga elementen.

 Egentligen bygger den tjeckiska strukturalismen vidare på formalisternas insikter, såsom oppositionen mellan alienation och automatisering. Pragstrukturalisterna talar om principen av 'foregrounding', som innebär att litteraturens estetiska form ständigt sätts i förgrunden, vilket gör att det litterära verket får en alienerande funktion.

 

c) Den franska strukturalismen (eller Nouvelle Critique)

 

Den franska strukturalismen (ungefär 1950-1970) byggde i sin tur vidare på Pragstrukturalismen. Den lämnade ett märkbart bidrag till narratologin. Det var framför allt Gerard Genette som utvecklade den innovativa strukturella berättelseanalysen.

 Av stor betydelse är också Roland Barthes som utropade författarens död. Han hävdar att det litterära verket är faderlöst, att det inte har en upphovsman. Det är en organism som lever självständigt.

 

d) New Criticism

 

Ordet 'criticism' tyder redan på att det här är en riktning som befattar sig med litterär kritik, snarare än med litteraturvetenskap. Skillnaden mellan litterär kritik och litteraturvetenskap är att (litteratur)vetenskap är deskriptiv (eller borde vara), medan (litterär) kritik är normativ.

 New Criticism (ungefär 1920-1950) är den anglosaxiska skolan av litterär kritik som har haft störst inflytande. Den uppstod i Storbritannien, men utvecklades i Förenta staterna. Huvudsyftet var att skapa en objektiv litterär kritik, som koncentrerar sig bara på det individuella litterära verket. Detta visar stor överenkommelse med formalism. New Criticism försöker då också befria verket från all kontext, det vill säga att klippa av bandet med verkligheten och historien, inklusive författaren. New Criticism talar om:

 

Nykritikerna introducerade principen av närläsning (jfr. closereading): den textimmanenta läsning som bara har öga för själva verket, det vill säga för verkets form, struktur samt det symboliska, komplexa och mångtydiga språkbruket.

 Att nykritikens autonomistiska uppfattning inte var helt vattentätt blir uppenbart i den litteraturteoretiska boken av René Wellek och Austin Warren – som båda var nykritiker – nämligen Theory of Literature. Wellek och Warren avvisar eller rättare sagt förkastar i den här boken det som de kallar för 'extrinsic approach': litteraturstudium med utgångspunkt i yttre, utomlitterära källor, liksom biografisk forskning. Men ändå erkänner de i sin bok relevansen som den kulturhistorisk-inriktade forskningen kan ha i litteraturstudiet.

 

Alla de här autonomirörelserna har utestängt författaren och hans/hennes liv ur litteraturstudiet, tolkningen och kritiken: det litterära verket är enligt dem alldeles självständigt. Ändå visar det litterära verket en bestämd intention vilken inte helt enkelt kan bortförklaras. För att erbjuda det här problemet en passande lösning, det vill säga utan att falla tillbaka på den positivistiska biografismens insikter, introducerade Wayne C. Booth begreppet 'implied author' i narratologin.

 Det handlar här om 'bilden' som läsaren får av en slags författare (intention och livsåskådning) som är närvarande i det litterära verket. Den här bilden skapas ur berättarens (berättarinstansen) kommentar och ur själva berättelsens händelser och tematik.

 Den implicita författaren eller implied author fyller så att säga en mellanposition mellan berättaren i texten och den verkliga författaren. Till skillnad från berättarinstansen berättar den implicita författaren ingenting. Till skillnad från den verkliga författaren är den implicita författaren bara en 'norm' i texten som kan vara helt annorlunda i en annan litterär text av samma författare. Den implicita författaren är alltså bunden till den individuella texten och inte automatiskt till den verkliga författarens totala litterära produktion.

 Fenomenet med den implicita författaren är egentligen en form av indirekt eller dämpad kritik på autonomirörelserna som halstarrigt förnekar författarens eller normens existens i den litterära texten och deras betydelse i litteraturtolkningen och litteraturvetenskapen. Vad gäller en fullständig tolkning eller förklaring av litteratur kommer autonomirörelserna till korta, eftersom de exkluderar alla utomlitterära element i sin undersökning, och det är just sådana element som kan betyda en stor rikdom för litteraturforskningen. Den som bara använder en autonomistisk metod i litteraturtolkning kommer aldrig fram till ett fullständigt resultat i sin undersökning.

 

 

1.5 Den biografiska litteraturforskningens relevans

 

Idag finns det en märkbar skillnad mellan den akademiska världen och miljön utanför den där man också intensivt sysselsätter sig med litteratur och litteraturkritik. Den akademiska världen har under lång tid följt autonomirörelsernas insikter, vilket den gör fortfarande. Ändå har bestämda riktningar däremot igen visat intresse för det utomlitterära, med andra ord för den litterära kontexten i studiet. Det är bland annat New Historicism som utgår från växelverkan mellan litteratur och samhället:

 

terwijl men er in het traditionele positivistische historisme van uitging dat kunst (tekst) en maatschappij (context) twee afzonderlijke entiteiten waren die tegenover elkaar stonden in een één-op-één-verhouding, wijzen de new historicists op de permanente wisselwerking tussen maatschappelijke en literaire praktijken[25]

 

De nya historikerna hävdar visserligen att det är omöjligt att objektivt beskriva den historiska verkligheten, vilket positivisterna försökte att göra. Utomlitterära källor visar sig vara subjektiva och bearbetade, såsom litterära källor är, och de är också föremål för narrativitetens egenart och dess implikationer. På det sättet överbryggs nästan klyftan mellan litterära och utomlitterära textkällor i undersökningen. Intresset för kontexten upplever alltså en pånyttfödelse inom litteraturvetenskapen.

Samtidigt har den biografiska metoden aldrig helt försvunnit i litteraturhistorisk undervisning på universiteten. Det finns ett stort antal litteraturhistoriska verk som egentligen är samlingar av flera författarbiografier. Biografiska uppgifter bildar ofta vägen in i en författares litterära produktion. Ofta är det så i litteraturhistoriska översikter att författarens litterära verk klarlägges i ljuset av författarens liv.

För litteraturstudenten är det förvirrande att konfronteras med å ena sidan litteraturhistoriska verk som bygger på författarbiografier och å andra sidan litteraturvetenskapliga uppfattningar och metoder som avvisar författarens betydelse. Det är idiotiskt att kräva att man i en viss litteraturkurs – som förespråkar en sorts uppfattningar och metoder – skulle ignorera alla de kunskaper och insikter som man har förvärvat i andra litteraturkurser som förespråkar en annan sorts uppfattningar. Det är däremot önskvärt att låta de båda metoderna komplettera varandra.

 

Utanför den akademiska världen har den biografiska forskningen alltid fått ett bestämt intresse. Idag ser man en ny blomstringstid när det gäller producerandet av författarbiografier. Sedan 1980 har det blivit väldigt populärt att skriva (roman-) biografier över skönlitterära författare. Inte bara i Storbritannien, där biografier alltid har varit mycket omtyckta, utan också i det nederländska språkområdet och i Skandinavien.

 Inte heller den vanlige litteraturläsaren utestänger att det finns en författare bakom det litterära verket eller en författares intention. Man ser gärna samband mellan det litterära verket och författaren. Och man får också reda på uppgifter om författarens liv och hans/hennes historia bakom den litterära texten genom medierna vilka ofta visar tendensen att vilja åt alla slags avslöjanden ur någons privatliv. Vetandet av sådan information blir då automatiskt använt under läsningen och tolkningen av litterära verk, och detta utan minsta kritisk hållning, alltså alltför naivt.

 

Jag vill gärna avsluta det här litteraturvetenskapliga avsnittet med att sammanfatta att den biografiska metoden inom litteraturvetenskapen och litteraturtolkningen har sin relevans. Den skänker nya möjligheter att tolka ett litterärt verk och att fördjupa läsupplevelsen. Men en kritisk hållning förblir alltid nödvändig.

 Inte heller får sökandet efter biografiskt material ta överhanden från själva litteraturanalysen. Det litterära verket måste alltid förbli det centrala elementet i undersökningen. Därför är det rekommendabelt att kombinera den på-texten-inriktade undersökningen som förordras i autonomirörelserna med en på-kontexten-inriktad undersökning vilken har öga för författaren och hans/hennes historiska omgivning. På det sätt kan man komma fram till en fullständig bild av litteraturens betydelse och alla dess aspekter.

 

 

Kapitel II: – Människan som skalv (1971) –  höjdpunkten på Christer Kihlmans litterära exhibitionism

 

2.1 Introduktion

 

I det föregående kapitlet gicks ganska utförligt in på den biografiska metodens teoretiska bakgrund. Också betraktades de metodologiska principerna på vilka den biografiska forskningen baserar sig. Detta teoretiska kapitel var nödvändigt för att ge läsaren en totalbild av metoden som min litteraturforskning har stött sig på. Efter att ha bekantat sig med metodiken är tiden så att säga mogen för den praktiska tillämpningen.

 

Att arbeta med och studera litteratur eller litterära texter förutsätter en bestämd (litteraturvetenskaplig) metod. Det är enligt dess normer som forskaren undersöker de enskilda texterna. Man skulle kunna tänka sig att det ligger ett brett spektrum av möjliga metoder framför litteraturforskarens fötter ur vilket han/hon helt fritt kan välja en viss metod. Egentligen är detta inte alls fallet. Det är nämligen ofta den litterära texten själv – det vill säga dess tematik, form, osv. – som bestämmer vilken metod forskaren ska välja och hantera i sin undersökning. Man kan alltså påstå att det är själva litteraturen som styr forskaren vid hans/hennes val av den mest passande metoden.

 

I det här kapitlet men också i det sista kommer tonvikten att ligga på själva litteraturen som utgör utgångspunkten och grundvalen för den här uppsatsen. I all synnerhet kommer den litterära produktionen av den finlandssvenska författaren Christer Kihlman att stå i centrum i båda kapitlen. Analysen av Christer Kihlmans senare[26] litterära verk är det som jag nyss åsyftade med orden 'praktisk tillämpning'.

 Det är självklart att jag vid början av det här kapitlet först och främst vill zooma in på Christer Kihlman själv, på hans liv och härkomst, samt på hans litterära produktion, alltså hans författarskap. I slutet av kapitlet skall också fokuseras på hans plats och betydelse i den finländska och svenska litteraturen. Resten av det här kapitlet är ägnad åt analysen av den roman som jag tycker fyller en mycket central och speciell funktion i Christer Kihlmans författarskap.

 Titeln på det här kapitlet avslöjar redan om vilken roman det handlar här, nämligen om Människan som skalv, som publicerades 1971.

 Titeln på detta kapitel klargör samtidigt en annan viktig aspekt: förbindelsen mellan den litteraturvetenskapliga metoden som behandlades i det föregående kapitlet och Christer Kihlmans litterära produktion. Uttrycket 'litterär exhibitionism' låter läsaren redan förmoda att Christer Kihlmans litterära texter har en (stark) självbiografisk prägel.

 

Den som har ett omättligt begär efter att fördjupa sig omedelbart i Christer Kihlmans avslöjande litterära verk får lugna sig lite. Det är ju som sagt ett annat brännbart ämne som gäller i början av det här kapitlet, nämligen den ofrånkomliga och nödvändiga frågan: vem är Christer Kihlman egentligen? Svaret på detta spörsmål kan följaktligen – i alla fall för ögonblicket – stilla den värsta hungern efter det privata.

 

 

2.2 En blick på Christer Kihlmans liv och författarskap: vem är han?

 

2.2.1 Släktens bakgrund

 

Christer Kihlman "tillhör en släkt där inslaget av präster och företagare alltid varit dominerande."[27] Han föddes 1930 i Helsingfors i en borgerlig och bildad miljö. Kihlmans släkt som är ganska känd i finlandssvenska kretsar har sina rötter i Sverige. Det var omkring slutet av 1700-talet som Christer Kihlmans förfäder kom till Vasa i Österbotten och det var den följande generationen som bosatte sig permanent på den finländska jorden. Den förste Kihlman som stannade i Finland var Anders Gustaf Kihlman, som var präst.

 Det här utspelade sig i en tid där Finland utgjorde den östra delen av det svenska riket. Det officiella språket i den här delen av riket var svenska, trots att den svenskspråkiga befolkningsgruppen i jämförelse med den finskspråkiga bara var en (liten) minoritet, omkring femton procent av den totala befolkningen. Den svenskspråkiga minoriteten representerade olika sociala skikt i samhället, från ståndspersoner till arbetare och fiskare. Uppfattningen att alla svenkspråkiga tillhör(de) överklassen är alltså ett grovt missförstånd. 1809 förlorade den svenske konungen Finland till den ryske tsaren, så att Finland blev ett storfurstendöme i det ryska kejsarriket.

 Anders Gustaf Kihlmans son, Alfred Kihlman (Christers farfars far), var mycket framgångsrik i affärslivet och inom bankvärlden. Han var mycket svensksinnad och han stiftade bland annat Föreningsbanken i Finland. På det sättet la han grunden till släktens välstånd och berömmelse. Alfred lät bygga ett eget patricierhus i centrala Helsingfors på Högbergsgatan, vilket skulle bli 'den Kihlmanska gården', ett begrepp i finlandssvenska bildade kretsar.

 Också Christers farfar, Lorenzo Kihlman, som föddes 1861, var väldigt svensksinnad. Han var mycket religiös och mycket medveten om sin tillhörighet till överklassen. Kring sekelskiftet var det språkfrågan eller rättare sagt förhållandet till språkfrågan som skilde familjen. Den äldste brodern valde den finska identiteten och ändrade sitt namn Kihlman till Kairamo. Lorenzo och de två yngsta bröderna som alla var ytterst svensksinnade stannade i den finlandssvenska borgerlighetens miljö.

 

2.2.2 Christer Kihlmans föräldrar och ungdom

 

Christers fader, Bertel (1898-1977), föddes i Vasa men växte upp i Helsingfors. Han var nitton år då inbördeskriget bröt ut 1918, just efter att Finland hade deklarerat sin självständighet december 1917. Bertel tog inte del i inbördeskriget på ett aktivt sätt. Men att den här händelsen i Finlands historia gjorde ett djupt intryck på honom framgår av de flera böckerna som Bertel senare har skrivit om inbördeskriget, som Idyll under åskmoln (1936) och I väntan på krevaden (1965).

 Christers fader var således också författare, och han arbetade även som redaktionssekreterare för tidskriften Nya Argus. Christer Kihlmans båda föräldrar tillhörde den bildade klassen ; fadern visade stort intresse för litteratur, modern hade ett mycket starkt band till konst och musik och hon spelade piano, i synnerhet den romantiska repertoaren som Chopin och Sibelius. Det var i den här konstälskande men också borgerliga miljön som lilla Christer växte upp.

 På trettiotalet skedde i Finland – framför allt på gatorna i Helsingfors – en eskalation av oron och spänningen som språkproblematiken medförde. Det uppstod verkligen en språkstrid. Orsaken var bland annat den felaktiga bilden som finnarna hade av att alla de högsta positionerna i samhället, som till exempel i politiken eller på universiteten, tillhörde bara finlandssvenskarna, och att de finskspråkiga inte fick tillgång till dessa positioner på ett liknande eller likvärdigt sätt, eller att de inte fick samma möjligheter. Det faktum att finskspråkiga personer, även barn, visade deras missnöje och frustration genom våld och trakasserier mot svenskspråkiga människor, var någonting som Christer fick känna in på bara kroppen. Språkstriden och dess problem pågick även efter andra världskriget. Christer säger om det här:

 

det var först efter kriget som jag fick riktigt ordentligt på käften. Min uppfattning är att språkmotsättningen ingalunda upphörde med kriget trots att det finns en ganska utbredd myt som hävdar det. På en viss nivå lindrades antagonismen förvisso, men på gatan levde den vidare.[28]

 

I de borgerliga kretsar i vilka Christer Kihlmans familj vistades före kriget fanns det nästan inga finska inslag. Det var egentligen Christers egen generation som bröt igenom språkmuren och språkseparationen i Finland. Far Bertel följde efter och han började som pensionerad översätta finsk litteratur till svenska. Men Christers kunskaper i finska har alltid varit, som han själv säger, begränsade. Hans första kontakt med finska barn och det finska språket var egentligen just efter vinterkrigets utbrott, när familjen evakuerades till en fasters gård i Dalsvik i Esbo, där också finska familjer vistades.

 Efter vinterkriget flyttade familjen tillbaka till Helsingfors. Där stannade de under största delen av andra världskriget, och de fick uppleva bombardemangen på Finlands huvudstad och dess fruktansvärda förödelse. Christer såg det brinnande Helsingfors. Under de värsta bombanfallen 1944 evakuerades familjen på nytt till landsbygden.

 Intrycket som inbördeskriget hade gjort på Bertel Kihlman var lika stort och djupt som intrycket andra världskriget gjorde på Christer. Han talar om den här omvälvande händelsen ur sitt liv som om det nästan har varit traumatiskt. Den dagen som vinterkriget började, den 30 november 1939, har etsat sig fast i Christers minne som en dag som satte punkt för hans barndom. Christer berättar att han under kriget verkligen upplevde dödsångest och att detta har lämnat spår efter sig i hans tanke- och känslovärld.

 

2.2.3 Christer Kihlmans första steg inom arbetslivet och författarskapet

 

Omgiven med så många böcker och litteratur i det borgerliga och högliberala föräldrahemmet, och boende hos en far som alltid läste och skrev, så säger Christer att det för honom var ett naturligt val att bli författare. Efter att ha lämnat gymnasiet började han emellertid arbeta på stadsbiblioteket medan han var student. Men liksom hans akademiska studier blev det här jobbet ett totalt misslyckande. Sedan arbetade han under en mycket kort tid som journalist för tidningen Nya Pressen som hade en liberal tradition,